The People of the Pit

Abraham Merritt är något av ”din favoritförfattares favoritförfattare”. Han influerade och inspirerade bekanta namn som HP Lovecraft, Michael Moorcock och Gary Gygax. Ändå klingar inte Merritts namn alls lika bekant idag trots att han var en mycket läst författare och en av sin tids bäst betalda journalister. Någon som bestämt sig för att försöka ändra på detta är Alphonso Warden, författare till modulen The People of the Pit, som baserar sig på Merritts novell av samma namn.

Under ett berg med fem toppar, The Mountain of the Hand, finns en uråldrig och märklig stad, endast kallad City of the Pit. Denna märkliga stad, med hus som cylinderpyramider, minareter och med träd som obehagliga slingrande ormar; bebos av resterna av ett märklig folk, The People of the Pit. Halvt genomskinliga och snigelliknande varelser, med tentakler och vassa tänder; helt amoraliska tillbedjare av bortglömda och vedervärdiga gudar. Hur rollpersonerna hamnar på denna hemska plats är inte så viktigt, Warden har två ganska stereotypa äventyrskrokar som kan dra dem dit. Förr eller senare blir de hur som helst fjättrade av varelsernas hypnotiska sång och vidare utforskning av staden och dess tempel blir aktuellt.

Själva modulen är 42 sidor och inkluderar förutom själva miljöerna flera nya monster samt omfattande tabeller för skatter. Huvuddelen är uppdelad i två delar. Dels beskrivs själva staden, City of the Pit, samt stadens främsta byggnad, Temple of the Pit, som utgör en typisk dungeon. Staden är något av en hexcrawl, med ett system för att avgöra vilken typ av hus man går in i, och vad som kan tänkas finnas där. Det är mycket noggrant beskrivet och erbjuder en hel del variation.

Stadens mest spännande destination är alltså Temple of the Pit, som är en liten men väldesignad och mycket, mycket hård dungeon. Det finns gott om förgreningar och möjligheter att navigera sig genom templet. Rummen är riktigt spännande och här finns saker som Transformationskammaren, där oaktsamma kan bli förvandlade till eteriska spöksniglar, en vedervärdig tortyrkammare, alkemiskt laboratorium och mycket mer. Det är också nedlusat med fällor av det lömskare slaget. Nästan varenda yta är en potentiell risk och det övergår snarare till rent jävelskap än spännande utmaning vid flera tillfällen. Inget för den nervöse!

Ett intressant grepp är att Warden använder sig av faktiska stycken ur Merritts novell för att beskriva miljöerna och monstren. Dessa stycken kan antingen användas till högläsning, eller som underbar inspiration för spelledaren. Jag är oftast skeptisk till den här typen av prosa i moduler, eftersom den brukar vara väldigt dålig, men i det här fallet är det text skriven av en förstklassig pulpförfattare och då ger det ett mervärde till både läs- och spelupplevelsen.

Själva grundpremissen, miljöerna och monstren är häpnadsväckande och allt jag kan önska från en modul. Däremot tas det inte alltid hela vägen. Systemet för varationen i staden till trots blir det ibland lite enahanda, och särskilt skatterna man hittar är väldigt menlösa (särskilt i kontrast till allt annat i modulen). Även templets många fällor är onödigt hårda och saknar också variation och matchar på det hela taget inte den fantastiska höjden i grundmaterialet.

Betyg 4 / 5 – En öppen och väldesignad modul med extremt hög fantasirikedom som dras ned något av lite väl oinspirerade skatter och fällor.  

Modulen släpptes 2009 av Brave Halfling Publishing, och går fortfarande att få tag i som PDF via RPG Now: http://www.rpgnow.com/product/61385/The-People-of-the-Pit

Alphonso Warden har skrivit ett flertal moduler som släppts via alla möjliga små old school-förlag. Förutom Brave Halfling Publishing har han även publicerats av Mythmere Games och Expeditious Retreat Press. Det sägs att han inte speltestar sina moduler, och faktiskt inte har spelat rollspel alls sedan det tidiga 90-talet.

Annonser

5 reaktioner på ”The People of the Pit

  1. Jag har en helt orelaterad fråga. Jag leder ett Basic Fantasy spel, rollpersonerna dör som flugor. Hur föreslår du att jag delar ut XP? Borde jag vara stenhård och räkna exakt vad varje rollperson har varit med om eller ska jag kanske vara lite mer generös och ge en halv andel eller liknande åt de som tvingas byta roll mitt i ett äventyr? Jag tänker i första hand på XP för att faktiskt klara quests eller små moment typ: ”hitta templet i skogen” eller ”avslöja förrädaren”.

  2. Själv är jag alldeles för lat för den typen av bokföring, när vi spelar brukar alla deltagande rollpersoner ha samma ihopsamlade XP för enkelhetens skull. Däremot uppskattar jag personligt ihopsamlade XP om man orkar bokföra det, eftersom det uppmuntrar spelarna att vara försiktiga med sina rollpersoner, även sådana som kanske inte haft de bästa möjliga förutsättningarna. Det gör kopplingen mellan spelaren och rollpersonen lite intensivare.

    Fördelen med jämnare XP-fördelning är att spelare inte halkar efter, eller riskerar att känna att de inte kan bidra under spelmötet. Utvecklingen av rollpersonerna går då dessutom fortare, vilket kan vara både en fördel eller en nackdel, beroende på smak.

    Jag tycker nog att om dina spelare inte protesterar och föredrar att vara mer jämbördiga med varandra, så kan du gott köra med personligt ihopsamlade XP och låta nya rollpersoner börja om från 0.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s